Tänk när man var tretton år. Det var länge sedan. Häromdagen när jag pratade i telefon, så nämnde mannen, ja, det är ni som bor på centigatan. I ren chock svarade jag ja. Det gjorde vi en gång och vid närmare eftertanke så var det faktiskt 15 år sedan vi flyttade därifrån. Oj, vad tiden går fort.
Senast igår satt jag och gungade på stora lekplatsen men min vän Anna. Tänk va många timmar, dagar jag har gungat där. En gång för många år sedan på gungorna skrev jag och min vän Johanna en sång. Refrängen lånade vi från en annan sång. Våra vänners mamma dog väldigt hastigt så för att fokusera på hoppet sjöng vi på gungorna med blicken mot skyn.
Keth står på muren,
himmelens mur.
Hon väntar där på både dig och mig.
Hon har det bra det vet vi allihopa,
för hon hade Gud i hjärtat när hon dog.
Vi ses i himlen,
vi ses i himlens ljusa land.
På gator utav guld,
där ska vi vandra hand i hand.
Vi ses i himlen,
vi ses i himlens ljusa land.
På gator utav guld,
där ska vi gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar