På bussen från Linköping sitter jag. Jag ska hem, hem till Borås. Pappa skickar sms och frågar när jag kommer. Jag svarar: "Bussen är framme 18.25, kan du hämta mig?"
Självklart!
Jag sitter där och blir nästan rörd till tårar. Aldrig har han sagt nej, aldrig inte velat, aldrig valt en annan väg, än just kärlekens väg. Det kan tyckas vara en självklar och rätt så vardaglig sak men är inte våra liv väldigt mycket just vardag?
Och är det inte där man ska leva i kärlek så säg?!
Min pappa är den bästa och snällaste pappa jag någonsin kunde ha. Jag älskar honom, bara så ni vet.
Grattis på farsdag, Pappa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar