f r o s t b i t e n

a l t a n . Detta är en sådan där kväll när klockan är mycket, man vet att man behöver sova men orkar inte riktigt liksom ta sig till sängen.

Ögonlocken är tyngre än någonsin och att tänka på hur trött jag kommer vara imorgon gör mig bara mer trött. Varför ska det vara så svårt att göra det man vet är bäst ibland?

Frustrerande. Irriterande. Energikrävande.

Det hade nog säkerligen gått åt mindre energi att bara göra det där man skulle istället för att skjuta upp det och tänka på att man borde.

Så, nu istället för att filosofera mer över livet tänker jag helt sonika att resa mig upp, ta på mig pjamas och klättra upp i min säng. Förresten så kanske det blir en av de sista gångerna jag faktiskt klättrar upp i den för jag ska göra om mitt rum och då åker den ut. Min kära loftsäng som jag fick i 8 års present.

Du har varit bra på alla sätt. 
Vi har kommit bra överens.
Du har gett mig plats för en soffa i mitt rum. 
Vaggat mig till sömn många, många nätter.
Delat både glädje och sorg, för visst har det varit kvällar då jag somnat med ett leende på läpparna och andra då jag haft en tår i ögat.
Du har också ibland varit saknad när jag varit ute på mina upptäcksfärder runt om i världen.

Men trots allt så har jag insett att du bara är en säng och att mitt hem är där jag väljer att det ska vara. 
Där jag känner mig som hemma.

Nu kryper jag till kojs, släcker lampan och somnar trött efter en dag som faktiskt mestadels innehållit eftertanke.